Jo, jag ska flyga i år. Två gånger faktiskt.

(denna text påbörjades innan jag åkte man hann aldrig skrivas färdigt, så lite sen, men ändå aktuell) 

Om man följt mig genom åren på sociala medier så vet man att jag skrikit högt och länge ang plast, konventionell odling, konsumtion och andra vardagsval som påverkar miljön negativt. Men ändå så är jag här på denna blogg och mitt i klä dig i tid projektet och säger att jag ska flyga till solen. 

 För jo, jag ska flyga i år. Två gånger faktiskt. Och jag ser fram emot det. Att magiskt landa i en annan kultur och i en värld som faktiskt inte är min vanliga. Jag ser fram emot att få andra perspektiv och andra smakupplevelser. Jag ser fram emot att få gå på museum i New York och få fysiskt uppleva ursprungsbefolkningens hantverk. Jag ser fram emot att få simma i ett hav som är så klart att jag kanske kan få se livet som finns under ytan.

 Du kanske tänker nu att det där livet under ytan eller möjligheten att traska omkring i New York inte kommer vara en självklarhet om några år. Vattnet kanske har stigit så mycket att NY inte längre finns. Och det där livet under ytan har slutat existera. 

Jag vet att jag tänker så. 

 I grund och botten är jag ett riktigt fan av when shit hits the fan-teorierna (wshtf). Har sett typ alla domedagsfilmer. Och snaskar mig gärna genom alla preppergrupper på FB. Drömmer om ett off grid liv. 

 Men i filmerna när den där jättevågen eller temperaturerna faller eller när syret tar slut, förväntas vi att anpassa oss på några timmar. Katastrofen händer pang bom. Utanför Hollywoods katastrofrekvisita pågår wshtf för fullt. Och det har pågått länge. För vi har förorenat vår jord i långt över hundra år. Och nu är det för sent för att göra någon slags u-turn. 

 Så, miljökatastrofen pågår och de senaste årens medvetenhet har till och bidragit med en del nya ord som klimatångest och flygskam. Nu även tågskryt (lol). Några länder i världen förbjuder sugrör och plastpåsar. Andra länder förnekar att global uppvärmning ens existerar. 

 Jag tänker ofta på vad det är storföretagen/makthavarna lyfter fram som det vi bör sluta göra för att rädda miljön. 
Vi ska sluta flyga. Men allt annat vi bör sluta med pratas det knappast om. Matproduktion. Konsumtion. Transport. Mode. Stora boenden. Och så vidare. 

Varför?

 Det är systemet det är fel på. Det är systemet som behöver ändras. 

.............................................

 Nu har jag kommit hem efter resan och är fylld av intryck. Mitt barn är fylld av intryck. Han längtar tillbaka. Och undrar varför det är så olika? Varför ler ingen i Sverige? Alla var så snälla där tycker han. 

 Medans vi var borta rasades det mot kändisar (kvinnor mest, no surprise)om hur de borde skämmas för sitt flygande. Men jag ser sällan någon rasa över hur transporter ser ut tex inrikes. 

 Jag vill inte få det jag skrivit verka som ett försvarsbrev. Jag vet att det är otroligt dåligt för miljön att flyga. Jag vet att jag inte borde.

 Men jag kan inte göra allt rätt. Och för mig är det en orimlighet att kräva det. Under de senaste åren har jag i olika sammanhang sett hur otroligt tärande det är att ha den pressen på sig. Att göra alla rätta val. Att ställa sig helt utanför systemet. Många ger upp. Men står ändå en lång bit utanför enligt normen. Och där kan jag vara. Där jag odlar mycket själv. Där jag försöker undvika konsumtion. Där jag syr mina egna kläder. 

Därför har jag njutit av min resa. 
 Eller, själva flygandet var sammanlagt 23 timmars skräck pga helt onaturligt att flyga som människa. Men förutom det har jag njutit!