Jordad

Jag har nog aldrig känt mig så jordad som det senaste året. Att vara i jorden fysiskt och i böcker. 

Det stormar som sjutton runt omkring mig nu  men jorden runt fötterna håller mig fast. Ingen lust har jag att sväva upp och ut. 

I jorden ser man också förändringar så tydligt och vet att det en gång kommer att  blomma igen även fast det har vissnat nu. 

Och i mitt stormiga söker jag också mig till ljuset, som nattfjärilen.
Det är ganska tungt ibland men jag hittar det alltid, ljuset.

I så många år har jag funderat på sakers betydelse och värde men inte riktigt behövt uppleva saknaden av dem. 

Men de senaste veckorna förstått hur mycket mitt hem och de saker som jag har i mitt hem betyder för mig. Har alltid trot att det kanske inte är så viktigt, att saker kan bytas ut. Och det kan de ju så klart. Men helst inte. Det är pinsamt att sätta så stor tröst i saker, så känner jag. Pinsamt och tramsigt.


Så jag intalar mig själv att känslan av saknad hänger ihop med mitt skapande. Det jag egentligen äger är böcker och skaparmaterial. 

Nu försöker jag äga känslan istället. Jag älskar mina saker. 

För någon vecka sedan såg jag dokumentären "Minimalist" på Netflix. Det går inte för mig. Avskalat och rent. 

Jag som person är heller inte sån, minimalistiskt avskalad och ren. Det är för mycket blommigt i mig.