Sjukstuga

Det har vart sjukstuga i torpet de senaste dagarna. Barnet började sen blev vi föräldrar däckade i feber. Att ha ett piggt barn medans en är sjuk själv, inte det lättaste. I fredags var barnet sjukt, i lördags var maken sjuk, sedan däckade jag. 

Men medans vi var friska i lördags, barnet och jag, åkte vi in till stan för att köpa livets nödvändigaste. Ull och kristaller. 

Kan ull och kristaller vara världens bästa inspiration? Jag tror det.

Jag hatar att vara sjuk, den där känslan av att inte kunna göra det en vill. När den känslan äter upp mig inifrån, tar jag alltid till virkningen. Det går alldeles utmärkt att ligga på soffan och virka samtidigt. Denna sjukperiod blev det en bi-brosch och en blåbärsplockar korg till Björnen jag börjat sy på bland annat.

Jag har också sytt färdigt ett ufo jag haft i lådan ett tag, den gula ullvästen. Bi-broshchen passar utmärkt där tror jag.

Om jag fick välja skulle jag sy allt i kit. En väst, ett gosse, en mössa, väska och ett litet anteckningsbok. Ett "skogsunge-kit". Vi får se om det blir ett litet kit av detta, nu när jag är på bättringsvägen och peppad som aldrig förr.

Handkraft Kvinnokraft 2017

Nu har vi kickat igång årets planering för 2017 med Kvinnokraft Handkraft.

(Jag sitter och ser sur ut men det är jag inte. )

Dessa kvinnor allts, en ära att fått lära känna er och hitta på massa tokigheter med. Kärlek och ett stort lyft i livet!!

Så gick tiden och jag springer vidare

Så gick tiden och jag springer vidare i ekorrhjulet. Där jag verkligen inte trivs.

Livet de senaste åren har varit så annorlunda från hur jag tidigare levt.

Innan Dexter jobbade jag heltid och bodde inne i stan med tillhörande stadsliv. 

Sedan jag slutade gymnasiet har jag arbetat inom barnomsorg på olika sätt men de stora förändringar som skett inom just detta yrke är inte hållbara. När jag pratar om att jag inte vill vara kvar inom barnomsorgen/ tycker arbetet är för tungt osv tror de flesta kanske att yrket inte är för mig. Som om att jag inte riktigt hittat rätt. Så är det inte riktigt dock, jag skulle aldrig då ha spenderat de senaste 16 åren med barn. Ibland kan en även tröttna på systemet som yrket balanserar fram på. 

Efter Dexter har jag inte jobbat heltid, och har i perioder vart hemma några dagar i veckan, dels med Dexter, dels för att sy. Men nu, nu jobbar jag varje dag i vecka, dock inte heltid men ändå. Fem dagar av sju är jag inte hemma. Det är inte så jag vill leva.


Idag jobbar jag som slöjdlärare och resurs på en särskola där det även finns ast-klasser. Det är ett oerhört givande jobb, men också oerhört krävande. Jag är trött när jag kommer hem, och även fast jag kan stänga av alla jobbrelaterade tankar när jag kommer hem är min hjärna så trött. 

Detta år kommer förhoppningsvis bli ett år av förändring för mig.

Förra året fick jag genom mitt jobb starta en kurs som jag kikat på ett tag. Nämligen  Slöjdhandledarutbildning. Det blev som en liten spark i arslet för mig. Jag vill ju vidare, men har inte riktigt hittat riktningen. Tills nu. 

Så, om några veckor startar årets andra utbildning, men förhoppningsvis inte den sista.

Såklart sydde jag en matchande filofax/anteckningsbok till den blivande väskan. Och till framtidens hoppfulla planer.

Läderväskan

Den ultimata väskan. Det är något jag alltid suktar efter. Jag har under åren gjort många väskor, som jag då under tillverkningen, tyckt varit den ultimata. Men nä, den ultimata väskan går inte att tillverka. Däremot kan en ha många älsklingsväskor. Så, jag tillverkar en till. Och denna väska gör jag till ett speciellt tillfälle men mer om det längre fram.


Igår kväll startade jag så upp med arbetet med min nya läderväska. Jag skissade upp mått och ritade ett mönster på brunt papper.

stolt pärlplattare i bakgrunden

Så började jag tänka att jag ville ha nåt litet märke och skissade fram en liten fyrkant med ett litet enkelt bi. Det slutade med detta. Mvh less is not more.

Idag skulle mitt barn vara hos in mormor. Jag skulle sy på min nya läderväska. 
Hur mycket har jag längtat? 
J Ä T T E M Y C K E T!!
Älskar ungen men jag behöver paus och då syr jag helst. 

Så när han var lämnad började jag sy på biet och löven. Sen ringde barnet och ville absolut inte vara kvar hos sin bästis mormorn. Han är nog inne i en separations-ångest fas. 

Så här långt hann jag. Kände mig ganska besviken, jag hade sett fram emot att få sy, men självklart åkte vi och hämtade honom. Hans känslor går före mina egna och jag försökte mitt bästa för att inte visa hur jag kände. Hans pappa tog ansvaret för att barnet fick rätt känslor från oss, balansen är skön att ha när en som förälder inte orkar själv alltid. För det gör en inte. 

Arbetet fortsätter...