Klä dig i tid 2019

Det var för ca två år sedan jag fick iden att starta "Klä dig i tid".  Projektet gick i stora drag ut på att varje månad sy ett klädesplagg att ersätta ett befintligt plagg med eller sy i stället för att köpa nytt. Jag fick sluta efter två månader eller nåt sådant, jag hann inte och jag var på en annan plats i livet. 

Men ända sedan dess har jag tänkt på projektet och hur gärna jag vill genomföra det. Så ska 2019 bli året jag mäktar med? Jag hoppas det. 

Jag har för mig att projektet föddes efter att ha sett en dokumentär om textilfabriken Rana Plaza i Bangladesh. Huset kollapsade och 1134 människor dog. Textilarbetarna hade varnat för stora sprickor i huset men detta faktum ignorerades av ansvarig chef för fabriken. 

Men jag vet att jag också blev påverkad av  miniserien "Sweatshop" som visar hur några norska modeintresserade ungdomar får åka till en sk sweatshop och se precis hur deras så högt älskade kläder tillverkades. De kom som en chock för dem att de som sydde kläderna levde under slavliknande förhållanden. Det jag blev förvånad över och det som verkligen fastnade var det faktum att sömmerskorna inte syr ett helt plagg utan endast en av de många sömmar ett plagg har. En textilarbetare kan alltså sitta en hel dag och sy en axelsöm. En hel dag. 

En annan dokumentär om modebranschen är "The true cost" som just nu finns på Netflix. Där lyfts så klart de vidriga arbetsförhållanden som råder i modeindustrin men dokumentären visar också den extremt negativa effekt modets snabba skiftningar och låga priser har på vår miljö. De visar exempel på hur fabriker som garvar läder med krom har fria utsläpp i naturen och hur krom6 inte bara förstör jorden utan även gör människor svårt sjuka. Men även hur bomull nu förtiden ofta är GMO och hur bomullsfälten sprutas med Roundup (här skulle jag kunna länka men gör dig själv tjänsten att googla roundup för att skapa dig en egen uppfattning). Huden är vår kropps största organ. Till min trädgård köper jag aldrig ens F1 frön. Men jag har garanterat gmo-bomull i min garderob. Får en stilla panik av tanken. '

Nu pluggar jag till trädgårdsmästare på Skillebyholm men har inte kunnat släppa slöjden. Och det är ju inte så konstigt. Slöjden föds i mycket i jorden. I ett frö. Fröet blir till lin, bomull eller kanske till en färgväxt. Mitt examensarbete ska handla om just färgväxter. Till arbetet ska jag färga upp färgprov och tänkte att det skulle vara fin att färga svenskproducerat tyg. Det finns inte. Jag kan inte hitta något. Även fast jag vet att lin och hampa går alldeles utmärkt att odla i Sverige. Och dessutom utan massa besprutningsmedel. 

Eftersom jag sytt egna kläder sedan barnsben, min mamma arbetade som textillärare och det textila intresset har därför alltid funnits hos mig, så vet jag hur det känns att sy ett helt plagg. Från utskärning av tyg tills att den sista sömmen är pressad. Att det faktiskt i varje söm finns en känsla av stolthet. 

Alla dokumentärer rör frågan om hurvida vi konsumenter blir lyckliga av de kläder vi konsumerar och slänger i galen takt. Är det som reklamen säger? Blir våra liv fulländade av det där plagget? Svaret är entydigt. Nej. Vi blir inte lyckligare. Snarare tvärt om. 

Om den som syr ett plagg lever i misär kanske den som bär plagget känner detta. Kan det vara så att vi människor känner andra människors energier och att dessa energier dessutom fastnar i de vi gör? 

Om jag i ena handen håller en slev som är täljd av en människa och i andra handen håller en fabrikstillverkad slev känner jag skillnaden. Det tror jag de flesta människor gör. Man känner tiden. 

Vill också lyfta att mode är en klassfråga. Jag vet det. Jag vill för allt i världen heller inte ta bort jobb för människor i länder som kanske inte har något annat alternativ än att sy. Men så länge vårt ekonomiska system ser ut som det gör är vi fast. Ingen står som vinnare.

Och det är där mitt projekt startar. För liksom många människor i denna tid vill jag utrycka mig själv genom kläder. Kläder förmedlar så mycket och det får vara ok. Jag kan inte fightas med den ytligheten (även fast det enligt mig går så mycket djupare än några trådar på kroppen).
Men jag vill göra det utan att människor ska lida och utan att jag förgiftar jorden. 

Klä dig i tid kommer gå ut på att sy/sticka/virka ett plagg/accessoar i månaden. Jag räknar på hur mycket tid jag lägger på sömnad och det runt och hur mycket materialet kostat. Mer om hur jag tänker kommer jag skriva mer om lite längre fram. 

Hoppas ni vill vara med, alla kan göra nåt efter egen förmåga. Jag kommer dela här på bloggen och på instagram där jag heter @_wildroot_ Vill du dela dina projekt får du gärna tagga projekt och tankar under taggen #klädigitid2019

/ Johanna 

Glöden

Att försöka hitta min väg i skilsmässan är svårt, jag känner mig så oerhört begränsad just nu. Men en sak jag alltid kan luta mig mot är min fantasi. Eller dagdrömmeri. Där jag gör planer av det som kommer. Sätter frön där i fantasin redan nu. Det är skönt att ta sig ditt nu i det mörkaste av mörker. Men om en vecka eller så vänder det. Ljuset kommer åter.  

I skolan har vi entreprenörskap och företagsekonomi. Fullmatad hjärna blir allt trängre. Men det är också spännande. Att göra det på riktigt det där med att driva företag. 

Och när man själv har svårt att acceptera den värld vi lever i, den värld där ekonomin styr. Då är det svårt att bygga något där ekonomin tar sån stor plats. 

Det händer ganska ofta nu att jag låter negativ när jag pratar om vissa saker men det finns något annat också. För samtidigt är jag glad och har någon slags positivitet i mig. 

En sån positivitet som ligger och glöder men som kommer växa till en stor eld. 

Men inte nu. Just nu ser jag till att glöden inte slocknar. Sen när ljuset kommer åter ska jag blåsa liv i glöden så att elden tar fart.